Ni står mig upp i halsen.
Idag vill jag mest säga fuck you till nästan alla jag känner. Jag vet, jag är orättvis, men ibland gör ni bara mig så jäkla arg, så jäkla ledsen.
Att man mer eller mindre ska få bjuda in sig själv. Fyfan. Då vet man vad man är värd.
För egen del skulle jag kunna fira min nyår ensam. Men det kan man inte, då är man störd. Men tänk om jag vill vara det då? För jag orkar kanske inte med ännu ett nyår då man tror att allting ska bli bättre, när det endå aldrig blir det.
Idag är jag hård mot hela världen, & allra mest mot mig själv.
Men, ibland rinner min bägare över. Jag vet inte vad det är, men ni har triggat mig ett tag nu. Jag nämner som vanligt inga namn, det blir så fasligt jobbigt. Det är inte upp till mig att välja vem som ska ta åt sig av detta kräkande, det avgör ni själva.
Jag känner bara att ni alltid kräver så mycket av mig. Jag ska lyssna, jag ska förstå, jag ska komma med goda råd. Men när jag behöver stöd då, vem fan finns där då?
Jag vet det & jag tror att alla ni vet det, & det är inte ni. Ni kanske tror att det är ni, ni kanske tror att ni bryr er.. men ser ni någonsin under ytan..
Mina vänner är mina vänner. Mina vänner är underbara. Jag älskar er alla. Det är bara det att ni tycks inte förstå mig. Ni förstår bara er själva. Er syn av saker. Vi pratar om er. Jag lyssnar. För det är synd om er. Det är inte lätt att vara den som bär allas problem, när man knappt orkar med sina egna.
Ni tänker kanske, vad har hon för problem? Det är det som är problemet, ni ser det aldrig, aldrig någonsin.
Jag skriver inte detta inlägg för att ni ska tycka synd om mig, det klarar jag så bra själv. Jag skriver det, som alltid här, för min egen skull. För att, ibland så måste jag explodera, & jag orkar inte göra det över er.
Självklart ska ni fortsätta att komma till mig, det är det jag är gjord för. Men, kan ni inte bara någon gång stanna upp, & lyssna?
Jag lovar er alla att den dagen jag hittar någon ska jag bli precis som alla andra. Jag ska slukas totalt. Min lycka ska vara evig & ni ska inte få komma till mig längre. För det finns inget oss, det finns bara ett vi.
Förstår ni?
Förstår ni att jag är förvirrad & behöver gråta ut?
Det är inte mer synd om dig än någon annan. När ska du förstå det..
Att man mer eller mindre ska få bjuda in sig själv. Fyfan. Då vet man vad man är värd.
För egen del skulle jag kunna fira min nyår ensam. Men det kan man inte, då är man störd. Men tänk om jag vill vara det då? För jag orkar kanske inte med ännu ett nyår då man tror att allting ska bli bättre, när det endå aldrig blir det.
Idag är jag hård mot hela världen, & allra mest mot mig själv.
Men, ibland rinner min bägare över. Jag vet inte vad det är, men ni har triggat mig ett tag nu. Jag nämner som vanligt inga namn, det blir så fasligt jobbigt. Det är inte upp till mig att välja vem som ska ta åt sig av detta kräkande, det avgör ni själva.
Jag känner bara att ni alltid kräver så mycket av mig. Jag ska lyssna, jag ska förstå, jag ska komma med goda råd. Men när jag behöver stöd då, vem fan finns där då?
Jag vet det & jag tror att alla ni vet det, & det är inte ni. Ni kanske tror att det är ni, ni kanske tror att ni bryr er.. men ser ni någonsin under ytan..
Mina vänner är mina vänner. Mina vänner är underbara. Jag älskar er alla. Det är bara det att ni tycks inte förstå mig. Ni förstår bara er själva. Er syn av saker. Vi pratar om er. Jag lyssnar. För det är synd om er. Det är inte lätt att vara den som bär allas problem, när man knappt orkar med sina egna.
Ni tänker kanske, vad har hon för problem? Det är det som är problemet, ni ser det aldrig, aldrig någonsin.
Jag skriver inte detta inlägg för att ni ska tycka synd om mig, det klarar jag så bra själv. Jag skriver det, som alltid här, för min egen skull. För att, ibland så måste jag explodera, & jag orkar inte göra det över er.
Självklart ska ni fortsätta att komma till mig, det är det jag är gjord för. Men, kan ni inte bara någon gång stanna upp, & lyssna?
Jag lovar er alla att den dagen jag hittar någon ska jag bli precis som alla andra. Jag ska slukas totalt. Min lycka ska vara evig & ni ska inte få komma till mig längre. För det finns inget oss, det finns bara ett vi.
Förstår ni?
Förstår ni att jag är förvirrad & behöver gråta ut?
Det är inte mer synd om dig än någon annan. När ska du förstå det..
Kommentarer
Postat av: Marre
Det är bra Lotta! I bland måste man få ut allt det tunga man går och bär på, som gör att hjärtat känns så tungt fast de ändå samtidigt känns som tomt, i bland måste tårarna få rinna längs kinderna... Och i bland måste man skrika ut all besvikelse och ensamhet man känner.. De är därför bloggen är så himlans bra, den låter en göra de precis när man vill! Tänker på dig snäckan! stoor kram!
Trackback
