whenyoutrytocatchastar

Jag pratade nyss med Mamma. Ja, först pratade jag med Pappa, men sen tog Mamma över. Samtalet med henne ledde till att jag blev helt depp. Inte för att Mamma på ngt vis var dum eller så. Men jag irriterade mig på att hon inte förstod Björns känslor så som jag vill känna att jag förstår dem.
Sen meddelade hon även att varken MORMOR eller Gert kan komma på mitt lilla kalas. Så nu ska varken MORMOR, Gert, Farbror eller min favvo killkusse komma. Sen fattas ju såklart min älskade Lillebror oxå.. Känns det lönt att ha kalas eller? Alltså, eg förstår jag inte varför jag bryr mig. Jag är ingen kalasmänniska. Hatar stora kalas. Men äsch, det känns så skitnödigt att man ens tvingas ha detta lilla kalas. Hade helst inte haft ngt alls.

Jaja. Nu har jag iaf nyss kollat upp stadsbussar i Ängelholm. För dit ska jag imorron. Usch. Bara tanken på att sitta på det tåget dit ger mig smått ångest. Att sen tvingas hoppa av där, kliva ur där.. åka en bit genom stan..
Det hugger till ngnstans inom mig.
Den stan gav mig en helt ny känsla. Den stan förstörde delar av mitt känsloliv. Det låter sjukt. Det är sjukt. Men dessa två veckor gjorde mycket med mig.
Det är så många år sedan nu, men jag tror att det kommer att kännas precis likadant.
Jag tror till och med att en bit av mig vill dit, för att känna hjärtat slå lite extra.

Nu undrar ni kanske om jag ska åka dit & få mitt hjärta krossat? Så är inte fallet. Jag ska faktiskt inget annat än att vara en snäll dotter & hämta min Pappa på sjukan där.
Vad gör man inte för dom man älskar?


Jag borde städa & fixa med saker & ting här just nu. Men jag orkar bara inte. Min kropp tycks ha fastnat här.
Ska iaf ta & äta ngt nu.