whenyoutrytocatchastar

Idag började jag nästan gråta på tåget hem. Sen började jag nästan gråta på cykeln hem. När jag kom innanför min dörr, fällde jag mina tårar.

Jag känner mig som en galning som känner såhär, men detta gör så ont i mig att jag inte ens kan förklara det. Ni kommer aldrig att förstå.
Så tänker jag, hur patetisk jag är som håller på såhär. Jag menar, det finns folk som aldrig någonsin mer ska få se sina syskon.. medans jag faktiskt ska få se mitt om mindre än ett år.
Men det hjälper inte, det gör så satans ont i mig iallafall.

Vi lever alla i olika öden, därför kan inte min sorg bli mindre på grund av andras.

Jag förstår inte hur jag ska klara att bete mig som en normal människa den närmaste tiden. För, varenda jäkla minut ligger tårarna & lurar under ögonlocken, det hjälper inte ens att blunda..


Inatt fick jag ett sms; "Sis, jag åker om en månad....". Då grät jag. Jag grät så mycket att min ögonmask var alldeles våt av tårar.


Varför är jag inte bara glad? & ser det som alla andra ser det.. Att han kommer att ha det så himla bra, att han kommer att utvecklas & bli tusen erfarenheter rikare!
Är jag så egotrippad att jag bara kan tänka på mig själv?
Nej, såklart inte. Självklart vill jag min brors bästa. Det behövs inte ens ifrågasättas.
Men det kommer att bli så jäkla tomt.

"Men ni är ju iaf tre, jag är själv". & ja, det är precis det som gör så satans ont i mig. Min lillebror, ensam i USA.


Åh gud. Jag tror att jag kommer att gråta vid de mest olämpliga tillfällen en massa gånger nu framöver.



& nej, jag har faktiskt inget annat att skriva om idag.