När livet tar slut.
En ung människa har valt att ta sitt liv. Ett liv släcks. En stjärna tänds. En familj står på livets rand & kämpar för att hålla sig kvar.
Jag tänker inte vara sentimental. Jag tänker inte prata om hur fruktansvärt det är. Det är en självklarhet. Jag tänker inte låtsats som att jag känner varken personen eller dennes familj. Det räcker med att veta vem det är.
Det räcker med att tänka tanken att själv förlora en familjemedlem.
Hur i hela världen kan man må så dåligt. Så fruktansvärt dåligt att livet själv inte ger dig en utväg. Den enda trygghet du kan finna finns i det liv du inte lever.
Hur ont gör hjärtat? Hur mkt värker det i själen? Hur många osynliga tårar har du gråtit?
Vi har nog alla haft ont. Så inihelvetes ont i hjärta,kropp&själ. Vi har nog alla legat på marken & undrat hur i helvete vi ska orka ta oss upp. Men vi har orkat. Vi har rest oss upp. Vi har torkat våra tårar. Borstat av våra känslor. För vi vet. Vi vet att det finns något där bakom all smärta. Det kallas livet.
& hur fruktansvärt ont det än gör ibland så är det därför vi orkar kämpa på. För vi vet att livet finns där & väntar på oss.
Men hur orkar man gå vidare med all smärta man känner när man förlorat ngn? Det kan jag inte svara på. Jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver få ta reda på det.
Jag tror att människor som varit med om de mest hemska saker har en styrka. En helt otrolig styrka som ingen av oss andra har. För hur i hela fridens namn orkar man annars?
En styrka klädd i en obeskrivlig sorg. Eller är det en sorg klädd i styrka.
Jag vet människor som gått bort. Jag vet människor som förlorat en syster, en bror, en mamma, en pappa, en pojkvän, en flickvän, en son, en dotter en mormor, en mormor, en morfar, en farmor, en farfar, en fd kärlek, en klasskamrat, en bästa vän.. en älskad.
Jag tänker inte vara klyschig & säga att jag beundrar er. För jag vill aldrig beundra människor som gått igenom den vidrigaste smärta.
Men ni besitter en känsla som ingen av oss andra har. En känsla som bara ni kan ha. För det är ni unika.
Det spelar ingen roll. Med vilje eller inte. Ett liv som utplånas är alltid en familj som går i bitar.
& det är alltid obeskrivligt sorgligt.
ååh tackar.. Va glad jag blir
Vad gör du då ?
ååh tackar.. Va glad jag blir
jag ska snart sova :P
Tack för det där om väskan.. Jag hoppas den är värd the cash =)
Nu vill jag ju veta, om Linas väska och annat...
Nya sängmöbler också..
Hej..ja va ett tagsen, du ja har ragit en veckas ledigt nu v44 då ska jag o kompisen dra till ny, ser att du vart där nu :) va kul..
Va det bra? va gilla du bäst osv? Du får ge en massa tips :)
iof 10 veckor kvar men tiden går fort..
Det är bra, jobbar som alltid! Gör dudå? Usch självmord, min sambos kusin hon va 25 år hängde sig hemma hso hennes pappa för en månadsen typ så hemskt..
Kramar
Lotta, det är alltid tråkigt och illa när någon hoppar av livets cykel såädr för tidigt. I feel with this persons family, friends etc. Jag vet hur det känns, men ibland är saker oförklarliga. När personen tro sig kunna hantera allt själv, hålla uppe modet och leva livet som om det vore en saga. Och ibland blir man förbannad på sig själv att man inte var till hjälp, men hur skulle man veta? Det enda som kan tänkas vara till hjälp för alla som bär på sorgen, besvikelsen och the anger, det är ju att vänner, familj osv ställer opp. En kram betyder mer än allt... Himla tråkigt att det alltid ska ske såhär på slutet av sommarn
