whenyoutrytocatchastar

I morse när jag vaknade så sa jag till mig själv att jag absolut inte skulle gå ut idag. Varför säger man alltid så när man vaknar? Sen några timmar, ett glas treo, en frukost & ett telefonsamtal senare.. ja, då har man helt plötsligt veknat lite. Kanske, kanske ska man gå ut idag iaf. Men bara kanske, eg vill man ju vara hemma & bara ta det lugnt. Hrm.

Igår var iaf en mkt bra kväll. Langosen blev svingoda & trots att vi till en början befarade att vi skulle behöva ta ett besök på Pölsemannen för att bli mätta, så kan jag säga att vi behövde inte det. Det finns till och med langosdeg över till lilla mig. (& nej vi kastade inte ut den från balkongen, jag är ju faktiskt närmre trettio än tjugo..)
Tror jag ska trycka i mig det i morgon igen, fint.
Efter att ha ätit langos, druckit vin & snackat skit i ett par timmar så begav vi oss ner i stan. En cider på Inferno & sen blev det karaoke på Tages. Tre låtar rev vi loss. Haha. Herregud alltså, det är tur att där inte är några vettiga människor såpass tidigt.
Inte så mkt kändisar ute, men ett & annat hue stötte man väl på. Eller ja, det var nog faktiskt bara ett.
Orkade inte hela kvällen, så runt halv tre låg jag i min säng.

& ja.. sen vaknade jag som sagt med skallebank. Tog sovmorgon till halv tolv. Sen fick jag allt ta tag i mitt liv. Eller ngt..

Jo, jag har ju missat att skriva om att jag faktiskt pratade med min kära Lillebror häromdagen. Först försökte vi att skypa, det funkade inte så värst bra, så Böttis ringde mig ist. Sen pratade vi i en sådär 1,5 timme. Tiden bara flög iväg. Jag var minst sagt uppe på övertid när jag slöt ögonlocken kvart i tolv.
Men det var roligt att få prata med honom, & inte bara "höras i bloggvärlden". Vi pratade om bilar.., shopping, tv-serier, väder, förfrusna hundar, vår resa.. & inte minst vår återförening. Böttis berättade att han varje dag brukar tänka på hur det kommer bli när han kommer & möter oss tre. Nu tänker jag också på det varje dag. Det lilla scenariot spelas upp i mitt huvud om & om igen.
Hur kommer vi att reagera när vi ser honom & tvärtom.. kommer vi att rusa mot varandra? Åh.. det är faktiskt det jag ser fram emot mest. Att då se denna älskade lilla skitunge toppar hela resan.
Tänk att det ska krävas att en människa "försvinner ur ens liv" för att man ska förstå hur mkt den betyder för en. Nu har ju Böttis inte försvunnit så. Dock finns han ju inte här hemma som han gjorde innan.

Den dagen då vi lämnade honom på Kastrup var ärligt talat en utav de värsta dagarna i mitt liv. Jag grät nästan konstant, jag grät så att jag skakade. När denna lilla unge gick upp för trappan med sin stora bag över axeln kan jag inte ens bekriva hur det kändes. Då brast storasysterns hjärta & jag fick vända mig om. Sen var han borta..
Den dagen förstod jag inte hur jag skulle klara ett år utan honom. Men mest av allt kunde jag inte förstå hur denna lilla Lillebror skulle klara sig helt ensam i USA.

Nu har jag lärt mig att tiden går fort, man kan sakna utan att gråta, man kan glädjas åt allt roligt han får uppleva, man kan längta.. & mest av allt så har jag insett vilken fin lillebror jag har & hur jäkla stolt jag är över honom!


Ja, jag kände för att vara lite blödig idag. Men nu får det vara slut på denna novell.

Dags att bli fin, eller ngt :)