Tacksamhet.
Lördag. Jag är förlamad. Eller ja, nästan iaf. Min vänsterarm är åtminstonde det. Jag var & vaccinerade mig igår, därav denna lätta förlaming. Sov som en kratta i natt. Värk & sms är ingen bra kombi.. eller? ;)
Vaknade & smällde i mig ett glas treo, då släppte värken lite & endast en lätt förlaming & nervsmälls-känsla kvarstod.
Dock tror jag att jag ska ta & knapra lite mer treo snart, eller ja, dricka då.
Hur som helst så är jag mkt stolt över mig själv, att jag ens tog sprutan, & utan att ens fälla så mkt som en tår.
Poäng till mig!
Jag firade inte detta med film & godis ( som jag skrev tidigare i veckan ). Utan ist blev det champagne, vin, ost & sen somnade jag till Wallander - Prästen. Cyklade hem i spöregn. Sweet Fredag liksom.
Medans vi sippade på vår champagne ( jo champagne sippar man på, inget man bara häller i sig.. ) satt vi & kikade igenom USA-bilderna. Det blev lite nostalgiskt sådär. Framförallt kände vi nog alla en enorm tacksamhet. En tacksamhet över att vi har fått göra denna underbara resa tillsammans som familj. Ett minne för livet. Ett utav livets absolut bästa minnen. Jag tror inte der är förrän nu, med några månader bakom sig, som man verkligen inser vilken jäkla resa det var. Darien, New York, Orlando, Key West, Miami.. Vi spenderade våra dagar på hotell vissa bara kan drömma om att bo på.
Jag tycker inte om att skryta, asbolut inte. Men, det var det en fantastiskt lyxig känsla att kunna "leva livet" som vi gjorde under dessa veckor. Att ligga i en hängmatta nere vid stranden på ett top notch hotell, en drink i ena handen, en bok i den andra. Palmerna svajar i vinden & vågorna slåt mot stenarna medans den ljuva solens strålar letar sig in genom skuggan. Det var livet.
Just då låg jag där & tänkte; "Bättre än såhär blir inte livet. Här ligger jag & mår så bra som jag bara kan. & därborta är min familj. Min älskade familj som gav mig chansen att vara här". Ärligt talat, det var just då, den bästa stunden i mitt liv. Jag var fylld utav en sån enorm tacksamhet.
Det är jag fortfarande. Tacksam, för att vi har det så bra som vi faktiskt har det. & endå är vi "en helt vanlig familj".
Idag ska jag spendera dagen med att ligga här & tycka synd om mig själv. Åtminstonde ett tag till. Sen ikväll blir det att gå de långa metrarna från mig till Ida. Där ska det bli lite mat från Basilika, vin & säkert en hel del skitsnack med fina tjejer. Kan nog vara precis vad jag behöver.
Nu; Ta Treo eller vänta? Absolut dagens I-landsproblem.
Vaknade & smällde i mig ett glas treo, då släppte värken lite & endast en lätt förlaming & nervsmälls-känsla kvarstod.
Dock tror jag att jag ska ta & knapra lite mer treo snart, eller ja, dricka då.
Hur som helst så är jag mkt stolt över mig själv, att jag ens tog sprutan, & utan att ens fälla så mkt som en tår.
Poäng till mig!
Jag firade inte detta med film & godis ( som jag skrev tidigare i veckan ). Utan ist blev det champagne, vin, ost & sen somnade jag till Wallander - Prästen. Cyklade hem i spöregn. Sweet Fredag liksom.
Medans vi sippade på vår champagne ( jo champagne sippar man på, inget man bara häller i sig.. ) satt vi & kikade igenom USA-bilderna. Det blev lite nostalgiskt sådär. Framförallt kände vi nog alla en enorm tacksamhet. En tacksamhet över att vi har fått göra denna underbara resa tillsammans som familj. Ett minne för livet. Ett utav livets absolut bästa minnen. Jag tror inte der är förrän nu, med några månader bakom sig, som man verkligen inser vilken jäkla resa det var. Darien, New York, Orlando, Key West, Miami.. Vi spenderade våra dagar på hotell vissa bara kan drömma om att bo på.
Jag tycker inte om att skryta, asbolut inte. Men, det var det en fantastiskt lyxig känsla att kunna "leva livet" som vi gjorde under dessa veckor. Att ligga i en hängmatta nere vid stranden på ett top notch hotell, en drink i ena handen, en bok i den andra. Palmerna svajar i vinden & vågorna slåt mot stenarna medans den ljuva solens strålar letar sig in genom skuggan. Det var livet.
Just då låg jag där & tänkte; "Bättre än såhär blir inte livet. Här ligger jag & mår så bra som jag bara kan. & därborta är min familj. Min älskade familj som gav mig chansen att vara här". Ärligt talat, det var just då, den bästa stunden i mitt liv. Jag var fylld utav en sån enorm tacksamhet.
Det är jag fortfarande. Tacksam, för att vi har det så bra som vi faktiskt har det. & endå är vi "en helt vanlig familj".
Idag ska jag spendera dagen med att ligga här & tycka synd om mig själv. Åtminstonde ett tag till. Sen ikväll blir det att gå de långa metrarna från mig till Ida. Där ska det bli lite mat från Basilika, vin & säkert en hel del skitsnack med fina tjejer. Kan nog vara precis vad jag behöver.
Nu; Ta Treo eller vänta? Absolut dagens I-landsproblem.
Kommentarer
Trackback
