whenyoutrytocatchastar

Äntligen tycks mina tårar ha tagit en paus. Ja, om man bortser från de lilla jag fällde nyss när jag pratade med Moster.
Det är det som är jobbigast. Alla frågor om hur det är, hur det gick. Att folk bryr sig kan vara fruktansvärt jobbigt.
Men vem bryr sig? Är man ledsen så är man! Har jag låtit halva Kastrup se mig som ett gråtande nervvrak så kan väl mina nära & kära höra min röst bryta över telefon?
Roligt att fått pratat lite med Moster iaf, blir ju inte så ofta nuförtiden. Åh vad man saknar lilla Michaela när man hör henne i bakgrunden. Ja, såklart saknar man dom andra med.. Jag saknar hela Sthlm ibland :)

Tänkte att jag skulle skriva ett inlägg så att ni kan se att jag inte är helt mentalt instabil idag, bara lite.
Snart ska jag köra ner i stan & hämta föräldrarna på Munskänkarna. Ja Björn, nu när du är borta.. så är det visst min uppgift :)

Ungefär när vädret slog om så torkade mina tårar, det var nog de där strålarna från solen som fick mig att inse.. att allt kommer att bli bra tids nog.

Här hemma är det som en vanlig Söndag, fast endå så fruktansvärt ovanlig.

Jag försöker att inte tänka på det, men hela tiden faller mina tankar tillbaka på.. Hur är det? Hur har han det? Hur mår man? Vad tänker han på? Vad känner han?


Ser fram emot att höra från honom. Nu ska jag göra mig redo, thank god för solen & sunglasses säger jag bara!
Såhär får man eg. inte se ut!


/

Jag minns den dagen så väl. Jag grät i princip nonstop. Från morgon till kväll. Med endast små korta uppehåll. Det krävdes inte mkt, i princip inget alls för att tårarna skulle börja rulla när dom just torkat.
På kvällen när jag gick & lade mig hade jag en fruktansvärd värk i hela ansiktet, tårvärk, sorgvärk.
Jag minns hur jag grät så att jag skakade då Pappa kramade om mig inne på Kastrup.
Jag minns att jag grät & trodde att mitt hjärta skulle gå i 1000 bitar då Lillebror gick ensam upp för trappan.
Han var den minsta människan i världen, med världens största bag på axeln.
Jag vände mig om, för jag kunde inte se när han tog sina sista steg.

Jag har sagt det förr & jag säger det igen. Det är nästan overkligt att detta året gått så fort & att han faktiskt snart är hemma igen.. Helt sjukt.


& ja, det blir mkt Lillebror när jag blickar tillbaka nu :)