15 år sedan.

Idag är det 15 år sedan min Morfar gick bort. 15 år. Det är helt ofattbart när man tänker på det. Vart har alla dessa år tagit vägen?
Jag minns den stunden som om det vore igår. Just då trodde man att smärtan aldrig någonsin skulle försvinna. Den där värken i hjärtat kunde väl omöjligt gå över. Men det gjorde den. Smärtan mattas av & hjärtat det läker. Men minnena, minnena det finns alltid kvar. Inte en sekund har det bleknat & det går inte en dag utan att jag tänker på honom. På ett eller annat vis.

Minnena är de vackraste sagor vi har. I mina minnen har du inte ont. I mina minnen är du min friska fina mest älskvärda Morfar. I minnena är du inte sjuk. Du är du.

Smärtan bleknar men minnena lyser klart.

Saknad är ett ord med så otroligt står innebörd. Man försöker att ta in det. Men saknaden tar över.

Jag saknar dig på ett annat vis nu. Men saknar dig, det gör jag alltid.


Min älskade Morfar. Jag är alldeles säker på att en del av dig fortfarande är med oss. Visst finns du där någonstans? Tittar ner på oss. Beskyddar oss.


& den enda frågan jag kan ställa mig är. Fortfarande, efter alla dessa år. Varför togs du ifrån oss så tidigt? <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0